Fruitbox 2

Denna gång tänker jag gå igenom ett problem med decimaler, och tipsa om ett paket för att typsätta enheter.

Decimaler

Efter att ha laddat in de paket jag nämnde i den förra artikeln kanske du har märkt ett till synes svåråtkomligt problem som har med kommatecken att göra. Det är nämligen så att regeln för decimaler (oavsett babel) följer engelsk stil. Decimaltecknet är alltså en punkt, och kommatecknet är en separator.
  Ett första försök kanske vore att kasta om tecknens betydelse, men det visar sig att det inte heller blir så bra. Vad är problemet? I svenskan använder vi kommatecken både som decimalkomma och separator (dock inte sifferseparator). Betrakta följande funktionsuttryck:
LaTeX förstår mycket riktigt att oavsett hur du skriver så vill du ha ett speciellt mellanrum mellan x och y, som också mycket riktigt skrivs med kursiv stil. Problemet är dock att ett mellanrum sätts in i 12,34.
  Paketet icomma löser problemet. Genom att inkludera paketet icomma (\usepackage{icomma}) löses problemet på ett mycket smart sätt. Kommatecknet blir då ett aktivt tecken, med följande funktionalitet:

1. Om det efterföljs av ett mellanslag tolkas det som en separator, och rätt mellanrum infogas.
2. Om det inte efterföljs av ett mellanslag infogas inget mellanrum.

Detta gör att man kan skriva f(x, y) = 12,34 och få rätt resultat.

Enheter

Detta rör inte direkt svensk typografi, men det kommer väl till användning i vetenskapliga sammanhang. När man ska typsätta en enhet (till exempel kg) bör mellanrummet mellan siffran och enhetsnamnet vara något mindre än ett vanligt mellanrum. Enheten bör inte heller typsättas som om den vore en variabel, vilket den gör om man inte gör något åt det.
  Paketet units innehåller två bra kommandon för att enkelt lösa dessa problem. Det första är \unit[siffra]{enhet} som löser de ovan nämnda problemen. Det andra är \unitfrac[siffra]{täljare}{nämnare} som man kan använda för att skriva enheter som till exempel m/s. Man får då ett resultat med ett upphöjt m och nedsänkt s.

Nästa gång

Nästa gång tänkte jag ta itu med referenser. Det finns några saker man bör tänka på när man använder BibTeX på svenska.

Detta är den första artikeln i en kort artikelserie om att skriva svenska med LaTeX. Jag introducerade serien och LaTeX i det föregående inlägget, och förutsätter att du har grundläggande kunskaper om systemet. Denna gång kommer jag att presentera två viktiga grundläggande inställningar som absolut bör göras om man vill skriva en svensk text.

Å vilken äcklig ö!

Det första du lägger märke till är kanske (beroende på vilken LaTeXdistribution och redigeringsprogram du använder) att bokstäverna å/Å, ä/Ä och ö/Ö inte alls dyker upp. Detta beror på att LaTeX inte som standard tolkar de teckenkoderna (de finns inte i Engelska språket). Det finns vissa distributioner som fixar det här, och det kommer förhoppningsvis vara löst i den kommande LaTeX (v3), som har byggts på under säkert tio års tid nu. Det känns som en självklart grej.
  Tills vidare finns det en jobbig och en enkel och trevlig lösning på problemet: Den jobbiga är att använda LaTeX-kommandon för att skriva å, ä och ö. Den enkla, är att inkludera paketet inputenc, som tillåter en att specificera kodningen på indatafilen. För att få å, ä och ö att fungera, lägg till raden
överst i dokumentet bland dina paketanvändningsdeklarationer.

Standardtexter, avstavning och skrivregler
En annan sak att lägga märke till är att standardtexter så som ”sammanfattning”, ”innehållsförteckning” och månadernas namn är på engelska. Det löses lätt genom att använda paketet babel, som ändrar på sådana parametrar. Babel ändrar också på saker som till exempel citatteckens utseende, och man kan specificera flera språk om dokumentet (eller kanske bara referenserna) är flerspråkiga (mer om detta i en senare artikel). För att ställa in babel för svenska lägg till följande rad vid paketdeklarationerna:

Till nästa gång

Med de två nämnda inställningarna kommer man ganska långt, men det finns några stora och många små saker kvar. Nästa gång tänker jag gå igenom matematikläget, decimalkomma och typsättning av måttenheter.

Jag har för avsikt att inom den närmaste tiden publicera en artikelserie om svensk typografi och LaTeX. Detta inlägg får fungera som en introduktion till serien, som jag kommer att kalla ”Svenska LaTeXtips”.
  Artiklarna kommer att gå igenom nödvändiga justeringar, tips, och annat som har med LaTeXanvändning på svenska att göra. Varför då detta? LaTeX är skapat för engelska, och det är det man får som standard. Under vägen kommer jag med största sannolikhet ta tillfället i akt och betona svenska typografiska regler -- särskilt hur de skiljer sig från engelskan. Det finns hundratals väldigt bra guider och böcker om LaTeX, men inte så många om just svenska och LaTeX.

Vad är LaTeX?

LaTeX (L^AT_EX, uttalas latesh) är ett typsättningssystem. Det är en utökning av TeX, som skapades av Donald Knuth (en av datavetenskapens nyckelpersoner) när han behövde typsätta sin bok The Art of Computer Programming. Med LaTeX kan man skriva böcker, artiklar, brev, persentationer med mera, och lätt få dem att se riktigt snygga ut och följa typografiska regler och konventioner. LaTeX är en standard inom vetenskapen, främst inom naturvetenskapen. Detta kan dels bero på att det är väldigt lätt att skriva komplicerade matematiska formler, och det utan att leta i verktygsrutor med hundratals symboler. Till dem som jobbat med HTML och CSS kan jag säga att LaTeX är artiklarnas HTML.

Men jag har ett ordbehandlingsprogram!

Ett ordbehandlingsprogram är bra till mycket; det är enkelt att lära sig, det går fort att slänga ihop korta dokument. De kan också krångla en del (vilket i och för sig inte är bra, men vem har inte bråkat med [sätt in valfri ordbehandlare här] någon gång?) Många gånger är det just enkelheten som gör att det blir krångel. Man skriver text och man ser resultatet direkt -- man jobbar så att säga direkt med resultatet.
  Mallar är bra. Skriver man på en dator och inte på en skrivmaskin borde datorn rimligtvis kunna vara behjälplig och se till att det man skriver blir snyggt och följer regler. Vi vill ogärna behöva bry oss om olika stora mellanrum, längder på bindestreck, storlekar på rubriker, etc. utan det borde man kunna överlåta åt datorn att fixa. Visst, många ordbehandlingsprogram har mallar, men programmen uppmuntrar inte användarna att nyttja de funktionerna. Ett litet test: Har du någon gång skrivit en rubrik, markerat texten, ändrat storleken och ändrat till fetstil? Då har du skapat rubriken på fel sätt, och så gör de flesta, inklusive jag. Du har inte skapat en rubrik (inte ur datorns synvinkel), utan du har av någon anledning särbehandlat några ord och gett dem ett speciellt utseende, ett utseende som datorn inte har någon aning om är rätt eller fel. Det korrekta sättet är att tala om för ordbehandlaren att ”detta är en rubrik” så att den vet det, och kan infoga den i innehållsförteckningar och annat. Den kan då även se till att de följer typografiska regler. Mallar finns i ordbehandlare, men få använder dem. De är också många gånger för dynamiska och skapar ofta mer bök än bok (notera ordvitsen).
  LaTeX löser problemen på ett ganska ironiskt sätt kan det tyckas, nämligen genom att det är verkligt svårt att ”handformatera” hur som helst. Det är däremot väldigt enkelt att använda mallar, och vill man ändra på dem så går det, även om det då kanske är bäst att använda en annan lösning. När man skriver en text som ska typsättas med LaTeX jobbar man inte med resultatet, utan med en ren textfil. Det gör att LaTeX sedan kan behandla denna källtext och skapa en riktigt stilig utdatafil (t.ex. en PDF-fil).
  Ingen formatering, bara text. Tanken är att man ska tänka på innehållet, och inte på rubrikers storlekar, ”oj nu försvann sidnumret!”, ”vad hade jag gett kapitlet om x för nummer?”, osv. Det senare dilemmat löser man enkelt i LaTeX i och med att när man skrivit kapitlet om x så har systemet klart för sig att det är ett kapitel. Du behöver inte veta vilket nummer det tillslut kommer få (och det kan variera) utan du behöver bara säga \ref(x) så får du numret på den plats där du skrev kommandot.

Vad har detta med svensk typografi att göra?

Mycket. Även om tanken är att man inte ska behöva tänka på skrivregler och sådant skadar det inte att känna till något om dem. Det finns mycket intressant inom området som man inte tänker på, och det finns mycket som skiljer olika språk, som ofta blandas ihop. Exempelvis har vi i svenskan citattecknet ”, och det både inleder och avslutar ett citat. I engelskan finns dock ett annat citattecken (“) som avslutar citat. Skriver man i ordbehandlare så brukar det bli rätt automatiskt, och så även i LaTeX. Tanken är att det ska gå lika enkelt att typsätta rubriker, innehållsförteckningar, figurer, referenslistor och bibliografier, bilagor, etc., på ett lika enkelt sätt. Ordbehandlarnas synsätt på sånahär saker är ”jag ändrar på vad jag vill, du skriver”, medan LaTeX (som är ett så kallat märkspråk) har filosofin ”Du säger vad du vill ha, så fixar jag hur”.
  Speciellt komplicerad blir typografin när det gäller matematiska formler. Där finns det regler för hur variabler och funktioner ska se ut, regler om mellanrum mellan operatorer och annat trevligt.

Fortsättning följer!

Pirate Bay-fallet är nu avslutat för den här gången. Det blev en fällande dom på ett års fängelse och trettio (30!) miljoner kronor, som komer att överklagas. Nu undrar jag: Vem ska bli den första att stämma Google och andra söktjänster för medhjälp till upphovsrättsbrott?